Let's leave

Min pappa är en sådan.
Nyss kom mamma in i mitt flickrum med en av mina svarta nyårsklänningar.
Den var upphittad på kärran på gården, helt redo för soptippen, tillsammans med en synth bl.a.

Men nu är den återfunnen! Jag har inte haft möjlighet att konfrontera honom med denna handling ännu.
Klänningen är varken gammal, ful eller sönder. Det räckte väl antagligen med att den fanns och jag antar att resonemanget löd "Äh, hon har så jävla många klänningar, det kan väl inte skada att slänga några"

Idag var det första dagen i Göteborg och den började händelserikt.
På förmiddagen ringde det på dörren, och in kommer (L) av utländsk härkomst, sätter sig i fåtöljen på vårt kontor och är minst sagt uppskrämd. Han börjar berätta om en kille som utgett sig för att vara datatekniker, som hade satt sig vid hans dator och pillat.

Efter pillandet får L ett mail där  det står att hans dator blivit utsatt för vandalism och att alla hans program numera är på låtsas och att han är spionerad på. Vilket enligt L innebär att allt han gör på msn osv inte fungerar som vanligt, utan detta är bara information som slussas vidare till "datateknikern".

Efter denna incident kontaktar L sina advokater, men båda är i Sthlm (ja, han hade 2 advokater) så han går istället ensam till Polisen och berättar att hans dator är "på låtsas" och att han är förföljd och spionerad på. Poliserna tror honom inte, säger att det låter helt sjukt och ber honom gå sin väg. Och när han sedan fortsätter ringa polisen så lägger de bara på luren.

Efter att jag har lyssnat intensivt på denna otroliga story går L fram mot mig, tar upp en CD-R ur väskan och skriker: Vad är detta?!!? Det var den som "Datateknikern" installerade i min dator och det är genom den som han har spionerat på mig. Men som tur är har jag tagit ur den ur datorn nu!!!
- Ehh, det är en CD-R-skiva, svarar jag.
- Ja! Det är den han har använt! Han vill åt mig, han har varit efter mig i flera år, låtsats vara min kompis och sånt!

- Jaha, frågar vi, vad vill du att vi ska göra åt detta?

L säger desperat att han vill ha hjälp med att bli av med den som förföljer honom.

Det hade ju kunnat vara helt normalt att be oss om hjälp - om vi hade kännt L. Men ingen av oss gör det, han är helt enkelt en främling som stövlar in på kontoret, med den mest osannolika historia.

En främling som är antingen väldigt fantasirik, väldigt skojfrisk - men troligast väldigt psykiskt instabil.

Vi gav honom till slut numret till Microsoft och bad honom fråga dom om hjälp.
Han tackade barmhärtigast och gick sin väg.

Förlåt oss, Microsoft....

iaf i denna lägenhet. Igår fick vi se slutet av 2 säsonger efter att ha följt detta intensivt med stora ögon i flera veckor och det känns vemodigt att säga farväl till Shelly, Audrey och Cooper (trots att han fick Bob i sig i slutet)
Fantastisk serie! Efter varje avslutat kapitel var man ju tvungen att se ett nytt. Snyggt, smart och roligt.
Förstår varför alla älskar Twin Peaks.

Nu har vi ju dock "Fire Walk With Me" att vänta och däreftter Laura Palmers dagbok, så helt slut är det ju inte.

I kväll har vi varit på Olearys och kollat på fotboll (fyfan va fotboll är tråkigt) men jag låtsades iaf, och helt ärligt så kan jag säga att det enda jag minns av matchen är att Zlatan var med. Sen va det blev, eller vilka lag det var - har jag ingen aning om.

Guten nacht meine kinder!

som jag kan bli så förbannad på som min mor.
Att hon inte förstår att varenda människa nuförtiden har blogg.
Vi bråkade om det på telefon igår igen och det slutade med att hon fick "jävla forntidsmänniska" i örat sen la jag på.
Nu har jag liiite dåligt samvete för att jag förråder henne.

Männen i vår närhet finns inte i vår närhet för tillfället och jag börjar faktiskt vänja mig.
Det är underbart att ha honom i ett annat land - han blir så mycket snällare liksom hehe, skickar finare sms m.m. det är nästan något att rekommendera faktiskt!
Fast nyss fick jag ett SMS att han vill flytta till England, så man får väl vara lite glad ändå när han kommer hem - om han kommer hem.

Helgen såg ut som den brukar göra i Nyköping. Hemmafest på fredagen, det var skoj men inte hysteriskt skoj - och sen gick jag hem och kräktes i vanlig ordning.
Och sen bakisångest deluxe dagen efter.
Roligare än så blir det liksom inte här.

Ska käka en köttbulle nu.
Peace.

Har nämligen fått veta att det är VÄLDIGT farligt att blogga, att lägga ut alla privata saker om sig själv på nätet kan tydligen få fasliga följder.
Detta har jämförts med att Marie Picasso var med i Big Brother, och nu när hon försöker skaffa karriär som sångerska så får hon äta upp sitt forna jag.

Det är min kära mor som drar dessa märkliga paralleller, så jag har gladeligen lovat henne att stänga igen bloggen, (tror hon) , så att hon kan sova gott om nätterna, men den är alltså lösenordskyddad från henne från och med nu, och gud nåde den som ger henne lösenordet hehe.