Varför man har panikångest undrar Birk.
Första gången det uppstår brukar vara efter att man varit med om en mer eller mindre traumatisk händelse. En långvarig. Exempel; en skilsmässa, ett dödsfall, en sjukt stressig period mm. Man har inte upplevt att man har mått dåligt, och när man väl kommer ur det dåliga, det är då ångesten sköljer över en som en attack första gången. Alla beskriver det på samma sätt: som en blixt från klar himmel.
När man väl fått panikångestattacker några ggr så blir man rädd för att få det igen, och utvecklar på detta sätt även agorafobi. Agorafobi är rädsla för rädslan ungefär. Till varje pris försöker man undvika situationer som man fått attacker i. Ofta är dessa situationer på platser där man är instängd, som tåg, bussar, flyg. Där man inte kan fly.
Har man riktig otur så är det även bland massa folk, på stan, och detta kan gå över i torgskräck och social fobi.
Kroppen reagerar på samma sätt som den gör när man upplever stark rädsla. Enda skillnaden är att det finns egentligen aldrig något att vara rädd för. Ändå blir man skräckslagen och känner sig fängslad i sin egen kropp. Man gör sig beredd på att fäkta eller fly. Man svettas, hyperventilerar och hjärtat slår fort. Syret räcker inte till och når inte huvudet, vilket gör att man känner sig yr och tappar verklighetsuppfattningen. Man tänker: Kommer jag inte här ifrån så dör jag. Nu!
Men allt det där vet du säkert...
Säkerhetsbeteenden
Jag har massor av sånna. Riktigt löjliga. T.ex. så åker jag aldrig buss eller tåg utan en vattenflaska.
Jag försöker alltid sätta mig jämte någon som skulle kunna vara min mamma eller pappa, och som i bästa fall ser ut att kunna vara läkare. Helst någon skäggig med portfölj av någon anledning. Om något skulle hända så skulle jag grabba tag i den här personen och be om hjälp.
Om det är många utländska på bussen så blir jag rädd, tänker att dom kanske inte ens pratar svenska och hur skulle dom då förstå mig om jag ramlar ihop?!
Har alltid telefonen beredd, och planerar alltid i förväg vem jag skulle kunna ringa som kan hämta mig om jag bestämmer mig för att hoppa av bussen. Och visst har det hänt, pendlar ju till GBG varje dag och M har hämtat mig i Bollebygd, jag har hoppat av i Sandared, min bror har kört mig hela vägen till GBG en gång. En gång satt jag längst fram hos busschauffören och grät hela resan. Det slutade med att han lovade att be för mig, han var visst pastor. Helt plötsligt började jag skratta och sen var den panikattacken ett minne blott.
Man vet ju så väl att det inte finns något att vara rädd för i dessa situationer, men kroppen går inte att övertala, vilket resulterar i att man blir ännu mer rädd. Det kan räcka med en enda liten tanke "oops, tänk om det skulle bli stopp i denna tunneln", så är apparaten i full gång. Det är alltså tanke som föder känsla, och inte tvärtom, även fast man ofta tror det.
